MIN FÖRSTA KÄRLEK!

Om jag ska vara helt ärlig så känns det inte som om jag verkligen har upptäckt den riktiga kärleken. Men det närmaste jag har kommit är när jag var 12 år. Hade en pojkvän i nästan ett år. Har riktigt många minnen med honom. Första kramen, första pussen .. ALLT. Den människan betydde allt för mig. Sekunderna, minuterna utan honom var enligt känslan helt bortkastade. Det var han som alltid fick mig på bra humör. Han fick mig att känna mig så speciell så det inte är sant. Hans leende var så himla underbart.Saknaden var för stor och jag mådde inte bra utan honom sen när det tog slut. Det enda man kan göra är att dölja eller att visa det. Jag valde att både dölja och visa. Det kändes bättre att visa men det verkade mest vanligt och normalt att dölja. Så det var det jag gjorde. Men i drömmarna kom han tillbaka. Det kändes så underbart när han höll om mig och sa att han älskade mig. Det är en av de bästa tiderna i mitt liv. Saken är att känslan säger mig att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Det känns som om jag tappade min chans och att jag aldrig kommer få en så underbart fin, omtänksam, och helt enkelt underbar kille. Varje gång jag ser han nu, så känns det som om jag har fått en stöt eller någonting sånt, han tänder någon eld i mig som aldrig går att släcka. Efter att jag förlorade honom så kändes det som om jag är borta någonstans, och ingen kan hitta mig, inte ens jag själv. Att han skulle hålla om mig igen, säga att han älskar mig igen, det är en av de högsta önskningarna jag har, jag vet djupt där inne att möjligheten finns, men att jag inte är just den för han. Djupt där inne så känns det som om jag har förlorat min prins. När man tänker efter seriöst så fattar man, han var min, bara min och jag förlorade honom. Känns som en av de största förlusterna i mitt liv. Den människan var, är och kommer alltid att förbli underbar och en stor del i mitt liv. Han är bara så underbart fin. Vilken tur jag hade, som hade honom. Alltså, han är obeskrivlig, så han fick mig att känna.. så kan ingen få mig att känna igen, förutom han själv..
Vi får hoppas att i framtiden att jag kan släcka den lilla lågan som han har tänt eller att han kommer tillbaka och gör det till den eld som det var när vi var tillsammans..